Idag slog nostalgin till. Har länge och väl gått och tänkt på det där med KLASSTRÄFF. Ja, så har åren gått och dom går fort. Tanken slog mig för ett par veckor sedan. 2014 är det 50 år sedan jag slutade nian. Hu jeda mig så fort tiden går.
Jag började så smått med en klasslista som jag Fick tillsänt mig från Linköpings stadsarkiv. Har haft den i ett kuvert i några år. Plockade fram den och då började dom små hjärncellerna att arbeta. Jag hade för ett tag sedan gått med i Stay friends och där började det liksom. Jag hittade en klasskamrat och en till osv. Sen finns ju hitta.se och där kan man ju hitta. Kände mig som en detektiv. GW Person. Nä men nästan.
Ringde en i klassen han blev stormförtjust och hade dagen innan jag ringde träffat våran klassföreståndare som jag funderade över om han fortfarande fanns i livet. Jo, då, det gjorde han. Hittade en till och fick kontakt har pratat med denne en lång stund idag. Toppen.
Efter moget övervägande bestämde jag mig för att ringa min lärare. Gissa om han blev glad och snopen?
Det var precis som igår, att liksom kliva in i kemilokalen för en kemilektion. Han kom ihåg mig så alldeles. Han berättade episoder om mig och andra som liksom har bleknat. Hur kan han komma ihåg så mycket?.
Någon gång i maj ska vi träffas alla klasskamrater. Jag tror att vi ska kunna leta rätt på alla. Och våran klassföreståndare blir naturligtvis huvudgästen. Jag får lustiga pirrningar i kroppen när jag tänker på våran träff.
Undrar hur dom ser ut? Vad har dom haft för sig under alla dessa år? Ja, det är väl det man får veta då. God natt.
